Jag är hellre blind än ser mitt liv utan dig.
Spenderar dag efter dag med att bli ifrågasatt, analyserad, dömd, testad och objektifierad. 14-16åringar har ett helvete med alla hormoner i kroppen och ja, jag vet hur det var. Jag minns det.
Jag minns vilken jävla kamp det var att gå i högstadiet.
Min största strid var mina krav på mig själv. Min värld rasade när jag i sjuan inte blev vald till elevrådsordförande och den värsta kraschen var när jag bara fick vg+ i åttan i SO. Jag blev inte heller vald till skollaget i friidrott trots att jag var helt övertygad om att jag var snabbast i årskullen. Tror jag var två sekunder från skolrekordet på 2,8 km sista försöket vi fick i nian.
Satan vad ont det gör att tänka på.
Jag var helt säker på att jag var töntig fast hade rätt coola kompisar. Det var helt okej för mig. Jag struntade i hur jag såg ut och ärligt talat brydde jag mig aldrig särskilt mycket om att jag aldrig hade ens i närheten av en pojkvän. Lärarna var alltid mycket mer intressanta att hänga med, mina orkesterbuddys hade jag efter skolan och orienterarna var på varje tävling både lördag och söndag.
Jag ser så mycket av mig själv i mina elever att det ibland är skrämmande. Samtidigt ser jag någonting som gör att jag inte förstår någonting om mig själv. Vem var jag som person som högstadieelev kunde ta skit från vem som helst utan att ens bli det minsta berörd, som kunde vara ganska illa omtyckt av sina "kompisar" utan att ens märka det och som kunde bli dumpad av sina två absolut bästa vänner via sms och sen inte ens titta runt axeln måndagen därefter i skolan.
Var kom all den kraften ifrån? Hur fan kan en 16-åring känna det så självklart att vara så satans stark. Det är obegripligt.
Idag hade det krossat mig.
Det krossar mitt hjärta varje gång jag tänker på det idag. Jag är stolt över så himla många saker men såret i min tillit mot människor och förmågan att låta vänner vara nära mig på riktigt kommer aldrig läka ordentligt.
Varje dag på jobbet blir jag påmind av detta. Visst gör det ont men jag blir också påmind om min styrka. Jag minns och det gör att det mer än någonsin känns som att jag lever igen.
